Det är soligt ute, träden har under helgen faktiskt skiftat om mot liiiite ynka pynka grönt. På insta ser man härliga bilder på de första vitsipporna. Underbart!
Helgen var förträfflig. Lite fix, lite trädgårdsjobb, lite grillning. En mycket bestämd ung dam börjar nå kulmen på sin trotsperiod. Att vi inte har sår i öronen är en under. Som tur är släpper hon vissa helt fantastiska kommentarer som ger energi inför nästa dust.
Nej, det är inte du som bestämmer. Det är jag och pappa. "Men dom andra dagarna är det jag". Inte fullt ut lilla du.
En liten bolero är klar. Den ska bara slutfixas och sen kommer bild.
Men trots allt det här har jag iiiiingen arbetslust. Jag är hemskt ledsen. På riktigt.
Det är när den där Jantelagen slår in. Du ska inte tro att du är nåt. Jag fick det slängt i ansiktet på ett möte i vår träningsgrupp igår. TACK. Det värmde. Det bränner i kroppen, både med tårar bakom ögonen och en stor klump i magen. Det bränner. Värmer riktigt bra.
Jag har varit ledare i 8,5 år. Leder uppskattade pass och har kört fullt hus sen 2006. Nu vill vår gruppledare röra om i grytan lite och planerade allt så väl att jag inte fick plats på schemat inför hösten.
"Du är säkert jättebra, men det är ju tiden som folk drar sig till". Ja, kanske det. Eller inte?
Varför fick inte jag känna mig uppskattad? Varför fick inte jag känna att jag faktiskt har förändrat livsvanorna för ett hundratal glada motionärer genom åren? Varför fick jag inte fortsätta känna glädjen av att få uppskattade tack efter varje pass och se att de kommer tillbaka vecka efter vecka.
Vad dum jag är - det är ju inte mig dom vill träna för. Det är ju bara tiden som ligger så bra till.
Synd att jag har pass idag. Jag är verkligen inte motiverad.
Men jag önskar DIG en underbar vårig dag!
